kennelskybar

Senaste inläggen

Av Hanne Winninge - 19 oktober 2011 07:13

Jag vet att jag i min blogg oftast låter extremt pretentiös och dessutom än mer ofta tangerar politiskt korrekt, inkännande och tänkvärt insiktsfull. Ni som känner mig privat vet förstås att detta är ganska långt ifrån sanningen. Man kan väl säga att jag generellt sätt är betydligt vänare och mer eftertänksam i skrift än i tal - mestadels beroende på att jag aldrig orkade lära mig fingersättning på FA:s maskinskrivning som liten utan fortfarande knapppar en egen variant av pekfingervalsen. Nåväl, det var bakgrundsbiten, så kan ni nu ta resten av inlägget som en mer klacksparksartad tanke om just ovanstående ämne: drömmar och målbilder.


Genom åren har jag haft många drömmar: de flesta skamligt nog sägandes relaterade till hundar. Jag drömde aldrig om Man och barn eller yrkeskarriären, eller resorna, huset eller fina middagar med släkt och vänner. Jag drömde om hundar, hundsport och de stora framgångarna. Jag har redan berättat om lyckan i att få röra och klappa Triumph's Blaze, polisschäfern som blev Årets hund i Sverige och jag minns fortfarande hur oändligt mallig jag kände mig då jag fick förtroendet att ta ut klokaste rottis-Jösse (MultiCh Rottriver's Gaston) på kissetur. Jag erkänner villigt att jag var lika stjärntagen som dagens unga är av Paris Hilton och hade Bosse Nyman haft en audition om kennelflicka till Blaze hade jag ansökt, hade Tommy Östman velat ha bajsplockare till sina pudlar och Outsiders hade sökt folk hade jag köat sedan 4 på morgonen för att visa min entusiasm. Under många år kunde jag rabbla alla Stockholmsvinnarna med ras och namn samt alla Cruftsvinnarna med år och ras. Min fascination var total och mina vänner genom åren känner mina maniska drag och kan säkert le åt tonåringen som läste Barvefjords alla böcker och memorerade dem.


Min egen hemliga dröm var aldrig att vara vinnaren själv, även om det givetvis också var en tilltalande tanke, utan att vara BIS-domaren. Jag kunde enkelt visualisera mig själv i strålkastaren i finalringen och lyckan i att få vidröra dessa fantastiskt vidunderligt vackra hundar. Att få granska att, att få titta närmare på och att med sitt hjärta, sina händer och sina ögon utse den allra vackraste. Behöver jag säga att jag redan visste vad jag skulle bära för klädsel?

Den drömmen gick nästan i uppfyllelse då jag fick äran att döma Juniorhandlerfinalen på Stora Stockholm och 10 otroligt duktiga ungdomar skulle bedömas....sweet memories!


 


Mina drömmar finns där ännu, men med åren har de förändras och jag har insett att drömmar kan bli verklighet, man måste bara vilja göra dem verkliga. Om man skalar bort tonårsförälskelsen och räcker ut handen så kan man gripa tag i dessa drömmar och låta dem bli verklighet. Men dessa drömmar kommer alltid att slinka dig ur näven om du inte har målbilder och om du inte faktiskt planerar hur du ska uppnå dessa.


För drömmar kan bli verklighet! Jag har ändrat dröm nu, men jag vet att det inte är så att drömmen/slutmålet helt plötsligt och genom någon slump kommer att landa i mitt knä. Nej, för att uppnå drömmen kommer det krävas hårt arbete, engagemang och uppoffringar. Bara i slutändan kan jag avgöra om drömmen var värd alla dessa måsten. I sportens värld vet man att tala om mental coachning, om målbilder och delmål, om visualiserande av målet och om hur vägen dit kan se ut. Man vågar fokusera på varje liten del, vara den banal och kanske för dagen meningslös, men man ser den som en nödvändig del för att uppnå drömmen/målbilden. Idag har jag nog insett att det är så man ska se på sina drömmar - som fullt möjliga mål att uppnå men att man måste planera sin väg dit och att den vägen kommer att kosta.


   



Jag har börjat min resa - fasen så roligt det ska bli!

Av Hanne Winninge - 18 oktober 2011 07:19

Om man håller på med en bedömningssport så som hundutställning så är det bara rimligt att anta att känslorna svallar höga emellanåt. Så är det förstås eftersom alla åker till dagens utställning med hoppet att vinna: vissa för att vinna klassen, andra för att vinna rasen och ytterligare andra för att vinna BIS. Vi ligger på olika nivåer som handlers/ägare och vi ligger på olika nivåer med den enskilda hunden - ja eller åtminstone är det så vi borde resonera. Jag  smickrar mig själv med att vara en sådan som vet på vilken nivå min egen hund ligger: Bacon och Yihoo har varsina agendor och de där labradårarna en helt annan.


Om man sedan granskar personerna efter bedömningen så kan man komma fram till att det i slutet av dagen finns 4 olika typer av människor som kan delas in i 2 olika klasser med underklasser där inom.


1.  VINNARNA

Här är förstås alla just det: vinnare. Sedan hänger det bara på hur man hanterar dagens vinst. Just hanteringen av vinsten är det som kategoriserar undergrupperna.



 

1A. De goda vinnarna.

Här hamnar människor som ser att de nådde fram till målet och som glädjs med detta. De uppskattar segern för just segerns skull och för att de tillsammans med sin hund nådde vägen fram. Dessa människor kostar på sig att säga några uppskattande ord om den besegrade tvåans hund, de klappar om sin hund och även om lyckan är stor så får man aldrig känslan av att det är obalanserat eller illvilliga segervrål som utstöts. Goda vinnare vet med sig att dagens vinst bara är just dagens vinst - vilket inte på något sätt borgar för vare sig den egna hundens kvalitéer eller kommande utställningars resultatlista. Goda vinnare vet att inte "gloata" med sina vinster framför förlorarna, goda vinnare vet med sig att det sällan är roliugt att stå på andra, tredje eller fjärdeplats och respekterar känslorna hos sina besegrade konkurrenter.


1B. De dåliga vinnarna.

Dessa människor kategoriseras av att det enda de verkligen tyckte var riktigt roligt var att SLÅ konkurrenterna. Det enda de fokuserar på är att äntligen gjorde domaren rätt, för vinsten är det enda tänkbara acceptabla resultatet. Dessa människor hoppar oftast högt, skriker rakt ut och då handen sträcks fram från tvåan i en gratulation så kommer ofta kommentarer såsom "Min tik var faktiskt så jävla bra idag!" "Jamen tvåa bakom min tik är fan inte dåligt" etc. Eller så kommer bara det där leendet i mjugg samtidigt som de fokuserar på att berätta allt de kan om den egna hundens tidigare framgångar för domaren. Dessa människor berättar senare för alla och en var om hur usla alla de andra hundarna var, hur otroligt kompetent just dagens domare var och att den egna hunden saknar i stort sett alla fel men däremot besitter alla för rasen viktiga kvalitéerna. När det så är dags att äntra finalringarna är de så uppblåsta av egenboostat självförtroende att de verkligen totalt glömt bort sitt eget mål för dagen...att ta cert t.e.x, utan är nu övertygade om att de ska ha en gruppplacering. Den svidande känslan att inte bli utplockad ger dagens en smak av förlust även om de åker hem med cert och BIR. För den där jävla domaren var ju blind.....


 


2. FÖRLORARNA

Det här är människor som inte når hela vägen fram, som inte når det för dagen uppsatta målet. Man kan komma längre ifrån målet eller vara snubblande nära.


2a. De goda förlorarna.

Här finner du människor som fokuserar mer på att deras egna mål inte uppfylldes och granskar varför detta inte skedde. Människor som konstaterar att idag inte var deras dag och som mer eller mindre genast planerar nästa utställning och på vilket sätt man då ska kunna maximera chanserna för att nå målet. Förlusten blir vare sig värre eller bättre beroende på vilken hund som står framför den egna hunden. Goda förlorare inser också att man bör kunna glädjas med dagens vinnare och ser på när någon vinnares jublande segertjut över en nybakad champion med ett eget leende på läpparna och kostar på sig att gratulera vinnaren oavsett.


2b. De dåliga förlorarna.

Bittert, bittert och bittert. Det enda som räknas är vinst och vinner man inte förlorar man. Förlusten mäts inte bara i icke uppnådda mål utan också i vilka hundar/ägare/handlers som hamnar framför den egna hunden. Med svarta ögon nekar dessa människor att stå kvar för fotografering, inte sällan kastar de rosetter eller river kritiklappar. Hela dagen går åt till att svära över dagens domares usla kvalifikationer och bedömning och stackars den människa som behöver samåka med vederbörande hem. Tyvärr drabbas inte sällan den egna hunden av bitterheten och jag tror vi är flera som sett en hund slitas ut ur ringen med hårda händer för att sedan kastas in i buren.


Ni undrar kanske varför jag så väl kan beskriva de här olika typerna? Jag är dem alla - jag har varit dem alla!


Idag skulle jag säga att jag alltid är en god vinnare, men att jag kämpar med att vara den goda förloraren också. Jag vill vara den människan, och jag ber hjärtligen om ursäkt till alla de vinnare som träffat på Hanne som den dåliga förloraren. Tillkortakommandet är mitt och bara mitt - en vinst ska alltid få firas!


Vilken insikt har du? Vilken kategori av vinnare/förlorare tillhör du?

Av Hanne Winninge - 13 oktober 2011 05:48

Jag är lyckligt lottad: jag inser det stundtals. Oftast inser jag detta i samband med att jag märker att folk är motsträviga eller rent av bakåtsträvande i sitt förhållande till nya kunskaper inom hundvärlden.


Den här gången gäller det DNA-tester. Jag har haft en ras som redan väldigt tidigt fick tillgång till DNA-test, bedlington terrierns DNA-test för att finna koppartoxikos är förvisso ett markörtest, men ändå. DNA-testet var en enorm lättnad och jag kan väl ärligt säga att jag inte känner till en enda uppfödare(som var aktiv då i mitten av nittiotalet) som inte omedelbart tog denna nyhet som ett underbart verktyg i sitt avelsarbete.


Jag klev in i labradorvärlden på prcd-PRA fick ett DNA-test och jag testade med glädje min tik, även om motviljan var stenhård i vissa läger.


Och min lycka var total när DNA-testet var ett faktum då lilla minibullan Bacon klev in och stal mitt hjärta. Jag har haft tur, jag har fått skörda det som andra uppfödares idoga arbete lett fram till och jag är faktiskt genuint tacksam för denna möjlighet.


Jag har skrivit det innan: DNA-tester är ett verktyg, men de innehåller ingen sanning och inte heller talar de om vilken väg som är den rätta vägen. MEN det som de faktiskt vgör är att de sätter upp vägskyltar som ger dig som uppfödare möjlighet att välja på fler vägar. Jag älskar valmöjligheter, jag älskar möjligheten att själv få värdera vägar och göra val, kloka eller felaktiga så är det i alla fall MINA val. Men det finns en hel del grundläggande saker med DNA-test som man måste beakta!!!!!!


1. DNA-test beskriver den enskilda individen och såvida det inte rör sig om härstamningskontroll så säger det inget om huruvida stamtavlan bakom individen faktiskt stämmer. Glöm inte att man tror att 2-5% av alla barn har en annan förälder än vad de tror....hur ser det då ut i hundvärlden?


2. DNA-testet är exakt så tillförligt som laboratoriet som utvecklat och erbjuder testet är. Det betyder att det finns en massa laboratorium runt om i världen som erbjuder de märkligaste DNA-tester, exempelvis så ska man genom att skicka in en pälstuss få reda på vilka raser som ingår i ens blandras....... Man ska kunna lita på sitt DNA-test, så därför lägger SKK stor vikt vid att testen valideras för att man ska kunna få registrera resultatet. I det fall då testet av olika skäl inte kan valideras, anser jag att man ska bilda sig en god uppfattning om labbet först, innan man köper resultat och forskning rakt av.


3. Man kan inte ta delar av den information som finns runt ett DNA-test och använda bara den som passar ens egna avelsplaner eller ens egna kunskapsnivåer. Det här blir extremt tydligt inom PLL-diskussionerna. Här vill folk inte tro att testet är tillförlitligt bara för att man i samband med  resultatredovisningen påtalar att upp till 20% av de som testats Carriers kan utveckla sjukdomen. Folk verkar fastna i att en recessiv sjukdom inte kan få bärare som insjuknar. Det är förstås riktigt i sig, men eftersom man nu faktiskt konstaterat att så är fallet så får man nog vackert dra i sig den kunskapslinan om man alls ska acceptera testet och de resultat man får. Man kan liksom inte bara ta den ena biten och sedan skippa den andra kunskapen. Då blir det ju för bövelen som att köra en bil som bara har gas och broms men ingen ratt!!!!!


4. DNA-testerna kommer att välla över oss och jag är övertygad om att vi inom de kommande 10-15 åren kommer översvämmas av nya möjligheter att testa saker. Man kan redan idag testa för vilka färger en hund bär, om den bär på nakengener osv. Jag vill kanske höja ett varanande finger eftersom jag sett hur stor vikt man lägger vid dessa DNA-tester. Det är enkelt att fatta avelshygieniska beslut om att inte använda bärare, men är det lika enkelt att sedan få tillbaka den genetiska variation som det innebar att man slog ut bärarna? Och är det då av relevans att man slår ut bärarna av en sjukdom som i worst case scenario drabbar mindre än 5% av populationen????? Det finns inte en hund som inte har någon form av "skräp" i sina gener, men det är  ju likheterna inom varje ras genom som får det att bli just en ras och inte bara en hund. Sålunda är det viktigt att man behåller sin likriktade genpool om man nu vill ha sin typiska ras, oavsett om det gäller utseende eller mentalitet.


Så gör som jag, som av ren och skär tur, hamnat rakt in i två raser som faktiskt har DNA-tester nu för tiden och njut av frukterna. Men inse att genetikerna och forskarna antagligen har långt större kunskaper om genetik och mutatione än oss hunduppfödare, på samma sätt som vi vet långt mycket mer om hunduppfödning än de flesta genetiker. Vi måste fatta besluten och genomdriva dem efter att vi tillgodogjort oss den kunskap vi kan få från genetikerna - men det är vår avel som ser till att det finns både valpar att tillgå och att de valparna är rastypiska i sin ras.

Av Hanne Winninge - 11 oktober 2011 06:46

Vilket fantastiskt år vi har haft: jag, Yihoo och Bacon.


Bacon har varit bästa tik på samtliga utställningar under året, med undantag för 3 (Cruft's där var hon 2:a bästa tik, Rasspecialen där hon var helt oplacerad och EuW-11 där hon stod som klassvinnare) och på samtliga utställningar utom 2 har hon varit BIR också. Hon har plockat cert och BIR för rasspecialister, terrierspecialister och allrounders och hon har skrivit in sig i historieböckerna som den första minibullen att vinna terriergruppen. Vi har kvar ett par utställningar: Växjö Internationell, DkV11 i Herning*2, TerrierDerbyt och Stora Stockholm för NordV-11. Sedan ska vi pausa ända till mars då vi satsar på Cruft's.


 

Min lilla vita tös har fått vara lillasyster i år och vänta bakom Bacon. Men hon har hunnit med att vara BIS-placerad som valp. Hon har tagit valp BIR för flera rasspecialister och hon debuterade fint på rasspecialen med att stå 4:a i en jättestor juniortikklass. Sedan har hon varit på SV-11 och tagit reservcert och i Holland och fått excellent. Nu satsar vi på Dortmund i helgen, jugend Bundessieger och biljetten till Cruft's är vårt mål. Domare Mark Phillips är bullterrierexpert och föder upp under kennelnamnet Bullyon. 13 juniortikar anmälda och det ska bli toppspännande att resa dit. Bacon ska stanna hemma och jag ska fokusera allt på min fina vita tjej.



   

Slutligen så har Olga (Funbull's Eowyn) fått vara med på rasspecialen och hon skötte sig utmärkt. Tyvärr är ju matte AG föga trakterad av utställningar så det lär dröja till Tånga Hed innan ni får se henne igen. Dessutom hoppas jag få min första minibullkull under nästa år, Olga ska paras!


Så trots att det bara är mitten av oktober så kan jag konkludera att det här året har varit så otroligt fantastisk på så många sätt att ord inte räcker. Bacon och jag har börjat en resa och jag hoppas att vi får många många fler mil tillsammans. Min älskade hund! Min vackra vita är rasentusiasterna och specialisternas dröm och jag kommer därför att satsa på att visa henne främst för just rasdomarna. Hon är en underbar representant för minibull på så många sätt och hemma är hon bara den tokroliga charmgrisen - älksad allra mest av sig själv, på typiskt bullemanér.

Av Hanne Winninge - 11 oktober 2011 06:23

Visst gjorde hon det, min lilla randiga gris, tog hem titlarna jag hoppats på i Sollentuna.


Jag presenterar stolt:


SeUCH NoUCH FinUCH NordUCH SEV-11 WW-11

Bulliebompa's Gill Sans


Vackra hjärtat mitt, titta så fin hon är!


         

Av Hanne Winninge - 6 oktober 2011 05:50

Jag har haft en egen inre diskussion med mig sjäv och funderat mycket på om olika ord har olika betydelser inom olika delar av mitt liv. Nu menar jag inte ord som blå, som i den verkliga världen är färgen på himlen, havet, grannens hus eller mina egna ögon och som i hundvärlden är ett annat ord för grå/svart eller möjligen så hårt nischat att det betyder genetiskt avblekt. Nej inte de där faktaspråksorden utan andra ord: mest har jag zonkat in på ordet lojalitet och vad det står för.


Jag har ju en ganska stor fallenhet för grava generaliseringar och polariserande monologer, så här kommer ytterligare ett sådant inlägg. Jag börjar med hur jag tänker mig begreppet lojalitet i den verkliga världen och vad detta begrepp för med sig i handling där.


Lojalitet innebär egentligen bara att man är lojal, Lojal beskrivs enligt SAOB så här: om rättar sig efter gällande lagar l. föreskrifter, laglydig; som är sin lagliga överhet trogen,; ofta allmännare: som uppfyller sina (rättsliga o. moraliska) förpliktelser (mot en annan) som (mot en annan) iakttager hederns fordringar l. avhåller sig från svek l. knep l. obstruktion o. d.; äv. i överförd anv., med sakligt huvudord (t. ex. om sinnelag, beteende, medvärkan): varigm ngn visar laglydighet l. lojalitet. Lojalt foga sig i ett beslut. Hoppas på ngns lojala medvärkan. Vara lojal i affärer, mot sina kamrater. Jag är af naturen lojal ty "En skall styra med kraft och vett". TEGNÉR (WB) 5: 437 (1825). En loyal undersåte. HWASSER VSkr. 1: 17 (1852). SVD(A) 1929 nr 210, s. 6. – jfr ILLOJAL


Sålunda skulle man kunna tycka att ordet är lika applicerbart inom hunderivärlden som den verkliga världen och ändå tycker jag mig se en sådan markant skillnad.



Lojal i den verkliga världen förknippar jag med något positivt och jag sätter helt in det i familj och vännerrelationer och inte alls i förhållandet gentemot folk som står över eller under mig i status. Lojalitet är t.o.m extremt viktigt för mig då det gäller mina vänner. I lojaliteten lägger jag egenskaper såsom att man kan låna mig sitt öra och sedan behålla den information man får för sig själv i de fall då det behövs. Att man har förtroende nog för mig för att göra detsamma. Man "säljer inte ut" vänners förtroende även om vänskapen tar slut eller ebbar ut i intensitet.  I lojalitet ligger också att vara ärlig och uppriktig - att våga vara den man är och inte vara en lismande ja-sägare. Som sagt lojalitet är extremt viktigt för mig och inget ger mig en beskare smak i munnen än då jag upptäcker att en vän inte varit lojal. Grund för avsked snudd på. Däremot innebär det inte att jag förväntar mig att de ska slåss för mina principer eller hamna i konflikter med utomstående pga att man är vän med mig. Lojal är man med mig - inte åt mig eller för mig.


 


Lojalitet i hundvärlden verkar vara av en annan kaliber. Lojalitet i hundvärlden innebär att man kliver uppp på barrikaderna redan INNAN man är ombedd eller kanske HELT UTAN att vara ombedd. Med näbbar och klor ska den feodalherre som styr fraktionen dfär man tillhör försvaras. För visst är det tydligt att det i denna lojalitet finns tydliga spår av hierarki och statuspositioner. Inte sällan är det så att överkuckun helt slipper lägga sina fingrar i den smutsiga byken utan bara kan se på när andra sköter konflikten eller opinionsbildningen.


 


Jag ska ge dig några exempel som jag träffat på ur hundvärlden för att förklara vilken typ av lojalitet jag menar.


Exempel 1. Ny uppfödare började sin bana med att köpa hund från "fel" kennel eller åtminstone en kennel från B-laget och parar sedan med en vänninas hane och får sin första kull. Kullen blir kanske precis vad man förväntat sig, en sällskapskull, men uppfödaren sparar ändå en tik. Tiken ska sedermera paras och nu har uppfödaren fattat galoppen och vill välja en lite "bättre" hane till kommande kull. Hon tillfrågar en hanhundsägare om detta och det är nu "lojaliteten" spelar in. Följande alternativ finns. 1.) Hanhundsägaren kontaktar sitt kontaktnät och får höra att tiken är från en skräpkull och att det inte är något att para. 2.) Hanhundsägaren har högre status i sin fraktion och kan vända sig direkt till sin fraktions överhuvud som därefter beslutar hur h*n skulle gjort. 3.) Den nya uppfödare vände sig direkt till överkuckun och får ett ja om överkuckun behöver pengar eller av andra anledningar vill vara "snäll"  Möjligen skulle man kunna spekulera kring ett alternativ 4 (åtminstone i teorin) Hanhundsägaren granskar tiken och svarar utan att ta del av andras tankar/värderingar/förhållningssätt inom sin fraktion.


Exempel 2. Valpköpare har skaffat hund från en kennel A och trivs bra med sin valp och önskar en kompis till sin fina hund. Den här gången vill man ha en annan färg på hunden varför man hittar en lämplig valp hos kennel B. Kennel A och B har en minst sagt frostig relation och då köpet framkommer så svallar känslorna heta hos uppfödare A, som gärna vill göra gällande att valpköparna är kompletta idiopter och knappt tar hand om sin första hund. Detta når uppfödare B:s öron som då uppfattar situationen som att h*n skulle vara oseriös som sålde valp till valpköparen i fråga. Det är nu uppfödare C, D,E och gärna F,G och H med, lägger sig i diskussionen. Gärna helt beroende bara av vem man vill ha sin allians med. Det hela slutar med att uppfödare K ringer upp valpköparen ifråga för att säga ett par sanningens ord. Valpköparen blir mäkta förvånad av detta, då hon valde att byta uppfödare bara av den enkla anledningen att uppfödare B hade en valp i den färg hon önskade.


Exempel 3. Uppfödare A har starka visioner om hur uppfödararbetet ska bedrivas då det gäller hälsa. Rasen ifråga ska ABSOLUT röntgas, ögonlysas, DNA-testas och prövas på allehanda sätt. Valpköparna är mäkta imponerande av detta arbete och är nöjda med sina hundar som har så väl hälsotestade föräldrar. På uppfödarmötet träffar uppfödare A på andra uppfödare som inte delar hans/hennes visioner utan vill lägga in andra aspekter i sin uppfödargärning: exteriör, inavel, mentalitet osv. Uppfödare A fortsätter hävda sin väg. Hemma på sin kammare skriver hon sedan ett långt blogginlägg om hur andra uppfödare struntar i hälsoarbetet och hur han/hon kämpar i motvind mot dessa stenstoder som vägrar se på alla hälsoproblem. Runt uppfödare A sluter valpköparna upp och publicerar inlägg på inlägg på forum/bloggar osv och fokus hamnar helt på hälsa. Presumptiva valpköpare riktar all sin energi på att få svar på hälsofrågor och de uppfödare som nu inte fölljer uppfödare A:s intentioner hamnar i blåsväder.


Ser ni alls vad jag menar? Ser ni att lojaliteten inte alls var påkallad utan allt som oftast är ett resultat av någon enskild person med hög status  känt sig kränkt eller vill ha rätt? Inte sällan blir det hela direkt komiskt när överkuckun plötsligt tvingas ändra sin inriktning, förändra sina direktiv för att kombinationen som Han/Hon nu ska göra själv strider mot tidigare uttalade krav.


Lojaliteten blir då ett sätt att förevisa sin egen placering i hackordningen och befästa sin tillhörighet. Om man dessutom direkt förevisar denna lojalitet genom hälsningar i gästböcker, kommentarer på fb eller i det ultimata att direkt anfalla utomstående ökar förstås chansen att man får krypa högre upp i rankingen.


Missförstå mig nu inte. Jag är på inga sätt undantagen från detta. Jag har haft egna undersåtar, lika mycket som jag varit en. Lika ofta som jag själv placerats i ett fack av tillhörighet så har min vänskap med någon placerat denna i ett alldeles eget fack. Nu för tiden har jag lärt mig en sak, man har inga vänner hos uppfödarna inom sin egen ras, man har bara tillfälliga allianser eller professionella åtaganden. Mina hundvänner ligger inom helt andra raser, mina verkliga vänner pratar jag om och inte de som i missriktad lojalitet går i försvar ÅT mig.


 


En mycket klok kvinna sa en gång åt mig, när jag besviket beklagade mig över att mina tidigare förehavanden med en kennel gjorde att jag inte blev tagen på allvar utan bara som en medlöpare eller schackpjäs som bara gjorde drag som passade min uppdragsgivare: "Hanne, profet blir man aldrig i sin egen hemstad och dessutom passar dig profetrollen dåligt. Var så som du är istället, för det är så jag uppskattar dig bäst."


Så hur lojal är du??????

Av Hanne Winninge - 5 oktober 2011 06:46

I helgen var Hayley provdocka. Hon fick en alldeles egen familj som bara skämde bort henne en hel helg. Promenader, klappar på magen, mat och omtanke. Hayley trodde alldeles säkert att hon hamnat i himlen. Det är fint att få vara stolt när man "lånar" ut sina hundar på prov. Hayley är en fantastisk liten gul tjej. Mjuk, rar, vänlig, följsam och otroligt lätt att ha omkring sig. Det tyckte familjen Ström också, så nu får vi se hur de resonerar inför sitt kommande hundköp.


En annan gul hund fortsätter röna beundrande utrop. Jenny har fått något alldeles fantastiskt i sin lilla Ayla. Och om hon säger så som redan har en lydnadsstjärna i sin svarta Nike, då måste jag förstås sträcka extra på mig. För Jenny och Nike får fortsätta sin resa i lydnadstalangtruppen och de har två stora rankingtävlingar framför sig. Är så glad att jag iaf får se en av dem. Stora stockholm ska bli extra spännande i år.


Nu till helgen ska jag på roadtrip med Ulrika och hennes Foppadotter Thea. Bacon fyller ju 2 år idag och kan alltså tävla om sitt sista cert nu i helgen. Ett cert till i Sverige och hon blir Finsk, Norsk, Svensk och Nordisk utställningschampion. Att vi dessutom kan fira Ulrikas födelsedag måste räknas som ett direkt plus.


Ruben har haft slutbesiktning avf sin ansiktsfraktur hos Dr. Hilmi Desai i Malmö. Vilket jobb den här läkaren har gjort, Ruben ser alldeles vanlig ut och det finns kanppt ord för att beskriva vår tacksamhet mot läkare och övrig personal för allt de gjort. Svensk sjukvård är verkligen fantastisk. Att Ruben har full syn på båda ögonen, har en normal ansiktsform och att han lever är något man kan ta för givet, men jag vet att jag alltid kommer minnas den där krampkänslan i magen av rädsla.


Tyvärr har jag behövt sätta spärr på kommentarerna, efter att ha fått en del trista saker inskrivna, jag hoppas att det ska kunna vara övergående. Jag gillar inte censur, men ibland är det kanske bättre än alternativet. I mina mer spekulativa och intresseinriktade bloggtankar gror ett inlägg om lojalitet och fraktionsbildning inom klubbar/raser. Tänk lite du med, så ses vi i ett blöogginlägg snart.


Av Hanne Winninge - 4 oktober 2011 07:45

Visst vet ni att det finns polkagrisar och att dessa polkagrisar oftast görs i Gränna. Vanligtvis är de vita och röda, men med tiden har man experimenterat fram en mängd olika smaker och färger. Jag gillar polkagrisar, jag gillar Gränna - men i mitt liv finns ju en annan randig gris.


  Maria fångade just den där underbara känslan av att älska förbehållslöst....

En alldeles underbar Bacon, hunden som får mitt hjärta att le oavsett tid på dygnet, oavsett dagens andra händelser. Hunden som alltid lånar sitt öra och sitt hjärta till mig och mina tankar. Den där hunden som gett mig en relation till hundarnas släkte långt utanför vad andra hundar gjort. Den alldeles lagom tjuriga minibullan som ständigt visar sin egen vilja och vet att uppskatta sitt eget värde.


Bacon är en alldeles särskild hund. Kanske inte för andra, för andra är hon kanske bara en breedhistorymaker, en framgångssaga utan gränser, en lysande stjärna i ringen, en konkurrent, en stamtavla fylld av bullterriers eller något annat relaterat till avel, utställning, hälsa eller God knows what. För mig är hon bara en enda sak - Bacon!


Hon får bli gammal och trebent, hon får bli blind, hon får bli döv, hon får förlora livmodern i en pyometra eller pälsen i rävskabb. Hon får slå av varenda tand, bli fet som en julgris eller helt enkelt åka ut på Sufficient på varenda utställning. Det bekymrar mig föga - för hon är den hon är för mig. Min hund! Självklart ska hon inte behöva lida, självklart vill jag att hon ska få vara frisk, självklart hoppas jag få fortsätta visa min underbara randiga spindelgris till fler framgångar, men det betyder egentligen inget annat än att vi hittat något som stärker vår relation.


Bacon är mitt hjärtas hund - hon är solen i mitt hundliv och till alla er som säger att hon är en Once in a lifetime dog, ni anar inte hur rätt ni har, men ni ser på hennes exteriör, hennes showmanship eller hennes framgångar. För mig är hon once in a lifetime för sin själ och sin personlighet och den mina kära vänner/kollegor/fans/beundrare/antagonister/konkurrenter/intresserade är det enda som verkligen betyder något.


Ni därute som har haft er Once in a lifetime dog behöver jag inte predika mer, för ni vet redan. Och för er som aldrig haft, så spelar det ingen roll - ni kan ändå aldrig förstå.


Imorgon fyller den randiga grisen, soluppgången på morgonen och trösten vid skymningen, 2 år och självklart ska det firas. Vi ska ha en egen tid i skogen, bara hon och jag. För jag vet det jag vet, Bacon vet det också. Vi tillhör varandra och det är till slut det enda som räknas!

Presentation


Välkommen till kennel Skybar och min blogg. Jag skriver om ditten och datten, mest om hundar och allra oftast om miniatyrbullterrierna Bacon och Yihoo. Fast jag föder förstås upp arbetande jaktlabradorer...

Fråga mig

22 besvarade frågor

Omröstning

Vad tycker du om de nya utställningsreglerna?
 Bra, lätta att hänga med på.
 Man får väl lära sig, men just nu är det lite krångligt.
 Jag saknar att de inte placerar 5 hundar.
 Varför inte ändra till FCI-regler direkt?
 Vad då är det nya regler?
 Excellent borde betyda att man fått CK...

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards